Vad revolutionen lett fram till. En intervju med Mary Eberstadt

Mary Eberstadt. Foto, Wikimedia Commons 4.0

Av JD Flynn
Chefredaktör för CNA (Catholic National Agency)

Vad är identitetspolitik för något?
Begreppet förklaras i Stanfords filosofilexikon som ”en politisk aktivitet och ett teoriskapande i vissa sociala grupper av personer som upplevt orättvisa”. Det är inte politik i vanlig mening. Det är snarare ett sätt att bekräfta en identitet med någon, eller några grupper, som uppfattar sig som förtryckta. När man uppfattar sig själv som förtryckt har man samtidigt fått en väsentlig del av sin ”identitet”.
Identitetspolitiken kom enligt forskarna fram så sent som under de senaste trettio åren och det rör sig för det mesta om lite yngre personer som tror att det är just det här som är ”politik”. Det kommer ofta till dramatiska utlopp av ett slag vi sett personligen eller i nyhetsmedia – våldsamma protester och till exempel allt fler fall då talare på högskolorna störs och avbryts eller hindras på plattan eller andra offentliga platser. Gemensamma nämnare är känslorna och oförnuftet. Jag skrev inte artikeln (The Primal Scream of Identity Politics, The Weekly Standard, nov 2017, övers. anm.) för att avfärda identitetpolitikens primalnatur, utan för att försöka förstå varifrån allt detta, djupt kända, irrationella kommer.

Vad går vi miste om på grund av svallet efter identitetspolitiken?
Till att börja med tappar vi bort en väsentlig del av katolsk och annan teologi, nämligen tanken på den fria viljan. Identitetspolitiken säger att vår livsberättelse, det biografiska, är ödet – att det som bestämmer våra politiska och moraliska infallsvinklar beror på hur vi föds. Ingenting kunde vara mer avlägset från tanken på att vi är skapade efter Guds avbild och att vi fått den unika förmågan att i frihet välja det goda – eller som också kan hända – det onda.
Antropologin bakom identitetspolitiken leder till en sur, lam och ofri syn på den mänskliga personen. Den delar upp världen i offer och förtryckare och lämnar inget utrymme för den fria viljans agerande eller människans återupprättande. Bara av det skälet borde framför allt kristna vara på sin vakt och förkasta denna nya världsbild.
Utanför de kristna kretsarna förgiftar identitetspolitiken också samhället. Oförnuftets ljudnivå gör det svårt att föra civiliserade, rationella samtal om något överhuvudtaget. Och den manikeiska uppdelningen av världen i offer och förtryckare ger inte plats för nyanser eller andra synsätt. All identitetspolitik bäddar för en fördummad och trist samtalston överallt, vilket gör det ännu mer meningsfullt att försöka klura ut vad det är som gör att människor fastnar för den.

Du säger att skälet till att vi har “en hel generation på väg ner i psykiatriska problem” inte beror på fjärrstyrd föräldraroll, sociala media eller vit rasism, som alla är allmänt uppburna teorier. Varför är då dessa så bekväma spekulativa ”orsaker” intressanta i vår samtida politiska situation? Vad har de gemensamt?
Den typiska moraliska och sociala förnekelsen i våra dagar har att göra med det faktiska och generella resultatet av den sexuella revolutionen. Identitetspolitiken feluppfattningar är relaterade till samma förnekelse.
Självklart har vi framför oss den mycket påtagliga orättvisan i världen, som Amerikas rashistoria visar. Fallet Harvey Weinstein och andra fall av råbarkat utnyttjande visar det. Många andra exempel kan intyga samma sak. Men ingen enskild orättvisa tagen för sig förklarar det som allra mest behöver förklaras, och det är frenesin och hetsigheten vi möter överallt i dagens identitetspolitik.
Samma oförnuft dyker upp gång på gång, vilket missnöje det än kan handla om. Man ser det i den maniska kritiken av ”kulturövertagandet” som leder till censurering av Halloweenkostymer och mycket annat; man ser det i de sociala media som drivs på av identitetssökare av alla kulörer som sjuder av grovheter och täta vredesutbrott; man ser det i protesterna mot etablerade, kloka och erfarna talare som vågar utmana den progressiva synen på människan som person, särskilt på den offentliga talarplatsen i skolorna.
Det här är inte bara fråga om att protestera som vanligt heller. I artikeln tar jag som ett faktum upp att psykiatriska problem bland ungdomen har ökat under flera år och att experterna tror att det inte bara beror på bättre mätmetoder utan också på att något nytt håller på att hända.
Är inte familjens sammanbrott det som är mest uppenbart skyldigt till detta? Den pålitliga kretsen av inte bara en eller två utan av många pålitliga, stabila och kärleksfulla personer i hemmet har tagits ifrån många unga människor mitt uppe i livet. Familjen har för många brutits ner av olika familjefaktorer och en av dem är skilsmässorna. Antalet ensamstående mödrar ökar hela tiden. Samtidigt minskar också antalet syskon och kusiner och andra i den större familjen, genom preventivmedlen och aborterna.
Det mänskliga ekosystemet är en enda röra. Det är inte så konstigt att ett förnekande av revolutionens skördar är allmänt förekommande. Men samtidigt är just denna efterskörd uppenbarligen den mest sannolika orsaken till det hysteri vi kan uppfatta runt omkring oss i samhället, såväl bokstavligt som bildligt talat.

För dem som är födda på 2000-talet, och dit hör jag, känns en medveten självdefinition som det normala sättet att finnas till. Det är vad vi gör på sociala media utan att egentligen vara medveten om det. Har det inte alltid varit så? Är inte existensiella kriser en långkörare under förra århundradets modernitet? Har de förändrats, nått nya höjder?
Det som ändrats är inte den mänskliga naturen – alla ställer samma frågor om identiteten. Men de familjeomständigheter många själar i dag får kännas vid har radikalt förändrats, och det gör att den där eviga, mänskliga frågan blir svårare att besvara.
Frågan “Vem är jag?” har historiskt sett först besvarats i familjekontexten: “Jag är dotter, kusin, farmor, mormor, brorsdotter och så vidare”. En identitet av den mest uppenbara och självklara sorten byggdes upp genom individens plats i den familj man kommit att tillhöra från födseln. Visste man inget annat, visste man åtminstone det.
Med p-pillret och dess löften om fritt sex utan påföljder har familjerelationerna förändrats i grunden – och med den logiken också familjeidentiteten. Moderna preventivmedel har ökat frestelsen att ragga upp, eftersom så många fler nu blivit sexuellt tillgängliga. Ett band som äktenskapet, som en gång av de flesta betraktats som oföränderligt, blev uttänjt och uttänjs fortfarande mycket hårt genom den massiva sexkonsumtionen.
Ett resultat är att människor nu betraktar “familj” som en frivillig samlevnadsform snarare än något som alltid varit bindande. Det är därför vi har så höga skilsmässotal och så många ensamstående mödrar – fler än någonsin tidigare. På grund av den sexuella revolutionen har många människor agerat som om familjen är förhandlingsbar snarare än en förutsättning.
I artikeln ger jag exempel på en del förvirring som blivit resultatet ute i samhället. Är du styvsyster? Det beror på. Hur är det om din mamma och din styvsysters papa en gång var gifta men inte längre? Hör du fortfarande till den personens familj? Hur är det om de aldrig varit gifta och du själv bodde med din mammas pojkväns dotter? Skulle du ha betraktat henne som din styvsyster överhuvudtaget?
Eller så här: är det där min farfar? Ja, om det är din mors far, antagligen. Men om det är någon som gift sig med din farmor sedan hon skilt sig från din ursprungliga farfar – hur är det då? Och så vidare och så vidare.
Lägg till alla dessa nya existensiella moment 22 som gör att familjen samtidigt mycket riktigt krympt ihop. Då är det också lätt att se vad som skiljer oss från våra förfäder, nämligen att vi har färre familjeband än de hade, och att de band vi har för många av oss är i ständig rörelse.
Hur ska då gemenskapsdjuret – människan – kunna härleda sin identitet från den första gemenskapen, familjen, i tider som dessa? Det är härifrån den knappt behärskade hysterin bakom identitetspolitiken egentligen kommer, tror jag. Det vill säga förvirring, ensamhet och förlorad familj.

Du har ägnat dig åt frågorna kring den sexuella revolutionen i åratal. Du har hela tiden sagt att den sexuella revolutionen är väldigt många amerikaners ”moraliska berggrund” och att åsikterna om denna ”berggrund” inte kan ifrågasättas i offentligt samtal. Förut kallade du det den ”nya ortodoxin”, men just nu sitter vi på åskådarplats och ser resterna av Hollywood säljas ut till vrakpriser när den sexuella revolutionens ansiktsmask faller av. Är det möjligt att detta leder till dygdernas återkomst och till ett odlande av dygderna? Vad behöver hända för att det skulle inträffa?
Motreaktioner verkar vara på gång på flera områden av det enkla skäl vi känner till, nämligen att vi som människor inte är skapade att leva på det sätt många gör nu, omåttligt begivna på sex och onaturligt sex, och som samtidigt är isolerade från varandra och från familjelivet på ett sätt som saknar motstycke.
Men vi är inte sådana. Vi är sociala djur. Vi trivs inte och kan inte trivas på det sättet. Här liknar vi andra arter, särskilt däggdjuren, som lever inom släktstrukturer.
Resultatet måste bli en reaktion till allt det där; det finns, inte helt överraskande, färska tecken på att åtminstone en del människor börjar inse vart revolutionen lett oss. Den pågående reaktionen på det systematiska trakasserandet och skandalösa utnyttjandet är, som du säger, ett exempel.
Även om många har övergett den organiserade religionen, drivs konvertiter som strömmar in i kyrkorna till stor del av ett sökande efter en tillflyktsort i världen efter p-pillret – ett sökande efter en mer värdig och inspirerande vision av den mänskliga personen, och inte en sämre, som den sekulariserade mittfåran har att erbjuda.
Jag kan slå vad om att vi får se en hel del mer av det som nu nämnts här. Och om vi kan vänta oss ett religiöst uppvaknande igen i framtiden så kan vi vara säkra på att det är på det här området vi kommer att finna rötterna.

Du säger att identitetspolitiken är vår tids “primalskrik” – ett ”kollektivt mänskligt tjutande… yttrat av varelser som bara kan leva i gemenskap men som inte längre kan identifiera sin identitet själva.” Hur svarar de troende på ett sådant tjut? Vad behöver Kyrkan göra i nutid för att ställa upp i krissituationen?
Kyrkan behöver göra en enda sak, att vara Kyrkan. Frestelsen att ge vika för tidens impulser är oerhört stark – och har varit det ända sedan den teknologiska chocken med födelsekontrollpillret.
Frestelsen är lika stor för prästerskapet som för lekmännen att trycka lätt på pedalen katolsk sexualmoral, och kanske är frestelsen större än någonsin än tidigare, eftersom den sekulära kulturen gått från en hånfull inställning till traditionell undervisning till att gå till attack med sällan skådad blodtörst. Inte så konstigt att många inom Kyrkan själv verkar rädda.
Men att samtycka med tidsandan och underförstått, eller öppet, överge själva moralkoden som räddar familjelivet, kommer inte att utläsas i form av lättnader under trycket från identitetspolitiken – eller från inverkan av de sociala förändringar som drivit fram en sådan missnöjeskultur. Man kan inte bortse från att en kyrklig undervisning på tomgång gör stor orätt också mot människor utanför fårahjorden.
Tvåtusen år av undervisning säger oss att mänskligheten är något bättre än det vi nu ser hända. Det största problemet med att tona ner Kyrkans regelbok är att det sänder helt fel signaler till konvertitet och människor som överväger konversion. De kan finna en hemmiljö var som helst – i den sekulära kretsgången, i deras informationskvarnar, i deras skolor och på deras arbetsplatser, i vilken annan människas smartphone eller laptop som helst, eller självklart i andra kyrkor.
Men de som utifrån kikar in i Kyrkan just nu, och söker hjälp, är inte ute efter en tillfällig bostad. Vad de söker är Sanningen med stort S. För att tala som påven Franciskus, skulle det vara fel att inte möta dem precis där de står.
Om det är så vi förstår det här, att det ligger något verkligt i det primalskrik vi hela tiden hör, och att den djupare orsaken till det patos identitetspolitiken växt ut till genom undergrävandet av familjen, skulle vi kunna arbeta med en del av skadan där ute i samhället. Vi skulle kunna föra några verkliga offerpersoner – bland revolutionens havererade människor – till en mer upphöjd vision och ett bättre hem.

(Catholic News Agency, 20 november 2017; intervju av chefredaktör J.D. Flynn med anledning av den längre artikeln “The Primal Scream of Identity Politics” i The Weekly Standard, november 2017. Mary Eberstadt har också skrivit böckerna Adam and Eve after the Pill och How the West Really Lost God). Översättning Göran Fäldt, 2017-11-27.

www.catholicnewsagency.com