Vad säger Gud om förhållandet man och hustru?

Diakongoran250Om vi ett ögonblick lämnar alla de problem det sekulära samhället med dess autonoma människosyn har och i stället försöker undersöka och lyfta fram de kristna aspekterna på livet mellan man och kvinna tillsammans kan vi upptäcka vad sakramentet äktenskap innehåller och egentligen betyder. Det undervärderar inte psykologiska insikter eller värdet av relationell ”träning” i ett pars förhållande. Sådana erfarenhetsgrundade aspekter är av värde i professionella insatser för att hantera kriser av olika slag, även om man ofta tvingas inse att insatserna inte alltid löser allvarliga problem, inte heller att de alltid förebygger kriser och problem i äktenskapet i det långa loppet. Men de kan avdramatisera konflikter vilket i alla fall temporärt är ett resultat bra nog i sig.

Är äktenskapets sakrament två sakrament?

     Det finns först ett sakrament mellan mannen och kvinnan. Det är mellan två unika personer som förbundet, med Guds bekräftelse, först kommer till för att sedan utvidgas till ett familjens sakrament när äktenskapet bär sina första frukter i barn. Här ska vi försöka finna grunden för båda dessa sakrament i tur och ordning. Källorna för förståelsen är Bibeln och Kyrkans heliga tradition. Dessa två är för katoliker uppenbarelsens källor. Att framhärda i opposition mot vad Kyrkan officiellt lär på detta område är alltid en allvarlig sak vars konsekvenser också beskrivs i den kanoniska lagen (§ 750, med tillägget § 2), som är ett juridiskt komplement till det Andra Vatikankonciliets undervisning.

Äktenskapet som kallelse enligt Guds lag och Kyrkan

     Andra Vatikankonciliet säger alltså i full anslutning till Kyrkans tradition att ”Gud själv är upphovsman till äktenskapet” (Gaudium et Spes, 48:1) och hänvisar till Casti Connubii, 20 (Pius XI, 1930), som säger: ”Av det skälet fordrar den äktenskapliga troheten, eller hedern, först av allt fullständig enhet i äktenskapet vilket Skaparen själv nedlagt från begynnelsen när han ville att denna enhet inte skulle vara någon annan än den mellan en man och en kvinna”. Och Kristus betonar enligt konciliet i Trient: ”Vår Herre har tydligt undervisat att detta band mellan två personer förenar och sammanfogar dem, så som han sagt: ’De är inte längre två utan ett kött’” (1 Mos 2:24). Här är alltså Skriften och Kyrkan utan tvekan samstämmiga.

Den djupa livs- och kärleksgemenskapen

     Som katoliker tror vi att Gud talar genom den Heliga Skrift om sin plan för mannen och kvinnan som ett par förenade i enhet, eller som Gaudium et Spes säger, genom ”en djup livs- och kärleksgemenskap” (48:1). Det uppenbaras också i Skriften, närmare bestämt i Nya testamentet, att gemenskapen mellan mannen och kvinnan skall bestå, ty “vad Gud har fogat samman får människan alltså inte skilja åt” (Matt 19:6) och: ”Den som skiljer sig från sin hustru och gifter om sig är en äktenskapsbrytare, och den som gifter sig med en frånskild kvinna är en äktenskapsbrytare”(Luk 16:18). Det sakramentalt ingångna kristna äktenskapets oupplöslighet har, genom Kristi egna ord, karaktär av lag, men inte vilken lag som helst utan gudomlig lag vars yttersta syfte är att skydda och bevara vigsellöftenas giltighet för parets hela liv. Att av ”pastorala skäl” söka göra undantag för en sådan lag kan leda till en lag som tolkas och efterföljs i subjektiv relativism, alltså till ”lex dubia nulla lex”, en lag, vars verkningar är tveksamma, är ingen lag.

Bibeln berättar först om Guds skapelse av människan efter ”sin avbild” (1 Mos 1:27), men som man och kvinna. Gud nedlade, som det framgår av den omedelbart följande bibelversen, ett uppdrag till mannen och kvinnan, att ”vara fruktsamma och föröka sig” (jfr 1 Mos 1:28), vilket ger deras förening ”i ett kött” ett syfte och en meningsfullhet för hela deras livsgemenskap. Att det här inte finns ett tidsspann mellan skapelseakten och den gudomliga befallningen om fruktsamheten tyder på att existensen som människa, man eller kvinna, och förmågan och rätten att bli föräldrar bildar ett enhetligt begrepp. I vår tid har det lett till att infertila par ibland hörs säga att de också ”har rätt till barn”. Samtidigt säger Kyrkan i sin undervisning att barn alltid är en gåva, inte en rättighet.

I den andra skapelseberättelsen (1 Mos 2) bygger Gud en kvinna av Adams revben ”och förde henne till mannen” (1 Mos 2: 22) för att ”ge honom en hjälp eftersom det inte var bra att mannen skulle vara ensam” (jfr 1 Mos 2: 18). Efter syndafallet säger Adam för att försvara sin synd att ”kvinnan som du har gett mig till att vara med mig, hon gav mig av trädet, så att jag åt av det”. Det skulle kunna förstås så att kvinnan mer är mannens än mannen kvinnans med ett uppenbart problem ur jämställdhetsperspektivet. Av bibelversen kan vi förstå att mannen skapades först och att kvinnan gavs honom till hjälp. Skriftens auktoritet kan inte ifrågasättas om uppenbarelsekälla och alltså kan ordningen i själva skapelseprocessen inte vara betydelselös, även om den för den moderna människan i första påseendet kan verka främmande. Men frågan är om, och på vilket sätt, mannen och kvinnan är olika, när Adam säger ”hon är ben av mina ben och kött av mitt kött” (2:23). Vi kan utgå från att ”ben” och ”kött” är symboler och inte anatomiska fakta i våra första föräldrars liv. Frågan är om det tydliga underordnandet enligt Bibeln inför ett lydnadsförhållande på kvinnans sida i förhållande till mannen. Är hon ”kommen av mannen” och ”mannens hjälp” kunde man se en tydlig skillnad i relationen mellan de båda som kan misstolkas och missförstås. Påven Johannes Paulus säger i sin undervisning att mannen och kvinnan är jämbördiga i värdighet och har ett ömsesidigt ansvar för varandra (Mulieris dignitatem, 7). Frågan är om Bibeln och Petri efterträdare, påven, som Kyrkans högste herde, säger olika saker.

Det grundläggande syftet

     Pius XI uppmärksammar denna risk för oklarhet och missförstånd i sin encyklika Casti Connubii (23; 1930), när han talar om den äktenskapliga troheten, eller hedern, kyskheten och den fullständiga enheten i äktenskapet (20): ”Denna äktenskapliga tro, som S:t Augustinus så träffande kallar “kyskhetens tro”, blommar ut friare och vackrare och ädlare när den har sin rot i den bördiga jord som kännetecknar mannens och hustruns kärlek och som genomsyrar det äktenskapliga livets alla plikter och intar hedersplatsen i det kristna förbundet mellan de två. Ty den äktenskapliga tron kräver att man och hustru kommer samman i en särskilt helig och ren kärlek, inte som äktenskapsförbrytares kärlek utan så som Kristus älskade Kyrkan. Aposteln har lagt grunden för denna föreskrift när han sade: ”Ni män, älska era hustrur så som Kristus älskat Kyrkan”, den Kyrka han med gränslös kärlek bara omslöt för det goda han sökte för sin Bruds skull och inte till fördel för sig själv. Den kärlek som vi då talar om vilar inte på ögonblickets övergående lust eller bara på behagliga ord, utan på hjärtats djupa beröring som uttrycker sig i handlingar, eftersom gärningar är beviset på kärlek (S:t Gregorius den Store, Homilia XXX:1). Detta yttre uttryck för kärleken i hemmet kräver inte bara ömsesidig hjälp utan måste gå längre; det grundläggande syftet måste vara att mannen och hustrun hjälper varandra dag för dag i att forma sig själva fullkomligt i det inre livet, så att de genom sitt partnerskap i livet mer och mer växer till i dygd och framför allt att de kan växa i sann kärlek till Gud och medmänniskan som ”hela lagen och profeterna beror på” (Matt 22:40). Ty alla människor kan och bör, under alla förutsättningar och i alla tänkbara hedervärda levnadsförhållanden, efterlikna det mest fullkomliga exemplet på helighet som läggs fram för människan av Gud, nämligen Kristus vår Herre, och genom Guds nåd nå fram till fullkomlighetens höjdpunkt så som många helgons föredöme är beviset på.”

När Bibeln alltså säger att ”kvinnan är ben av mannen” och ”kött av hans kött” och dessutom hans hjälpare, måste man ändå förstå det i det nytestamentliga perspektivet enligt vilket både mannen och kvinnan är delaktiga i den Uppståndne Jesu Kristi kropp som är Kyrkan och Kristi Brud. Det är i Inkarnationens ljus människans mysterium som skapad varelse blir fullt förklarad. Johannes Paulus II säger därför att ”att vara till hjälp” är en ömsesidig förpliktelse: ”Den bibliska kontexten gör det lättare för oss att förstå detta i den meningen att kvinnan måste ”hjälpa” mannen – och att han i sin tur måste hjälpa henne – främst genom att båda ”är mänskliga personer”. Att vara människa betyder, skriver Johannes Paulus II, ”att vara kallad till kommunion mellan personer. Texten i 1 Mos 2: 18-25 visar att äktenskapet är den första, och på ett sätt, denna kallelses grundläggande dimension. Men den är inte den enda. Inom ramen för denna kallelse utspelar sig människans hela historia” (Mulieris Dignitatem, 7; Katolska Utskottet för Äktenskap och Familj, Skriftserie n:r 6, 2012).

Diakon Göran Fäldt

december 2015

Hela artikeln: www.katolskakyrkan.se /Aktuellt, sök rubriken ”Har vi en familjeteologi för familjepastoral?”