Varför de kristna tror på uppståndelsen – och inte på reinkarnation

Köttets uppståndelse. Freskmålning (1499-1502) i San Briziokapellet i katedralen i Orvieto (Umbrien, Italien), av Luca Signorelli

Denver, Colorado, 24 oktober 2018 (CNA). Varje gång de kristna läser den apostoliska trosbekännelsen gemensamt förnyar de tron på det som sker med dem efter döden: ”Jag tror på kroppens uppståndelse och det eviga livet.”

Tron på den fysiska kroppens uppståndelse är central för den kristna teologin och utgår från Kristi uppståndelse. Han uppstod med kropp och själ tre dagar efter hans lidande och död.

Men enligt en Pew undersökning (statistisk forskning i USA, övers. anm.) tror 29 procent av de kristna i USA på reinkarnationen som New Age lärt ut – alltså tron att när kroppen dör själen fortsätter att leva i en ny och annan kropp som inte hör ihop med den första.

Andelen katoliker i USA som sagt att de tror på reinkarnationen var till och med högre – 36 procent; inte långt från de 38 procent utan någon religiös tillhörighet alls som tror samma sak.

Enligt katolsk lära är dock all annan tro än tron på kroppens uppståndelse helt oförenlig med en kristen teologi och antropologi om den mänskliga personen.

Varifrån kom tron på uppståndelsen?

Tron att kroppen skulle uppstå vid tidens slut blev redan före Kristus vanligare bland vissa grupper av judar, till exempel fariséerna, även om anslutningen inte var allmänt förekommande.

Saddukeerna, till exempel, ”hade sina tvivel när det gällde den auktoritet som tillskrevs profetböckerna och andra skrivna verk… även skepsis i frågan om själens, eller till och med änglarnas, andliga verklighet,” sade diakon Joel Barstad som arbetar som dekanus och biträdande professor i teologi på teologiska seminariet S:t Johannes Vianney i Denver, Colorado (USA).

Joel Barstad

”De förefaller ha varit särskilt tydliga motståndare till tanken på de dödas framtida uppståndelse, enligt nytestamentliga källor,” sa han till CNA.

”Däremot trodde fariséerna på änglarna och de andliga själarna och de dödas allmänna uppståndelse,” sa han.

Allteftersom de blev mer övertygade om ”Guds grundläggande trofasthet”, menade han att tron på den kroppsliga uppståndelsen rotade sig och banade väg för ett bejakande av Kristi uppståndelse.

”Jesu uppståndelse från de döda bekräftade denna tro och man fick den också att vila på en djup och solid grund,” sa han.

Enligt Katolska kyrkans katekes: ”’Köttets uppståndelse’ (den apostoliska trosbekännelsens ordagranna lydelse) betyder att inte bara den odödliga själen skall leva efter döden utan att också ’den dödliga kroppen’ skall leva igen. Tron på de dödas uppståndelse har varit en väsentlig del av den kristna tron från början. ’De kristna litar på de dödas uppståndelse; vi lever i den tron.’ Hur kan några av er säga att det inte finns någon uppståndelse från de döda? Men om det inte finns någon de dödas uppståndelse, då har Kristus inte uppstått; om Kristus inte uppstått då är vår förkunnelse förgäves och er tro förgäves … Men nu har Kristus uppstått från de döda, den första frukten av de insomnade.”

Det kristna förtroendet för kroppens uppståndelse kommer från Kristus själv och det nytestamentliga löftet att frälsningen kommer genom att följa Kristus i allting, också hans död och uppståndelse, sa professorn i systematisk teologi vid Catholic University of America (Katolska universitetet i Amerika), Michael Root, till CNA.

Michael Root

”Frälsningen är enhet med Kristus och Kristus kommer med Guds konungarike och det konungariket blir

full verklighet genom uppståndelsen,” sa Root.

Det finns ganska mycket av ”flummigt tänkande” om döden som många kristna ägnar sig åt förutom reinkarnationen, tillade Barstad, som att tro att man efter döden kommer till himlen och stannar kvar där för alltid, i stället för att tro på själens förening med den uppståndna kroppen vid tidens slut. ”Den vaga föreställningen att något som kallas själ eller ande eller skugga lever efter döden på någon slags plats eller i ett tillstånd där man kan vara mer eller mindre lycklig är inte kristen föreställning,” sa Barstad. ”En mänsklig själ utan kropp är en tragedi. Tänk på vad kroppen betyder för själen. Den är instrumentet, sambandet, noden eller kärlet genom vilket själen upprättar och upprätthåller kontakten med verkligheten,” tillade han.

En kropp har på ett konkret sätt erfarenhet av allt en själ går igenom under en livstid, sa han. Det är det faktiska sättet genom vilket själen har relationer till de andra. Det gör de personerna till vad de är – fader till en viss son, dotter till en viss moder, hustru till en viss man eller vän till en viss person.

”En själ som är helt avklädd sin kropp är bokstavligen inte någon alls. Vem bryr sig om en sådan, som alltså inte är någon, lever i evighet! En kristen är någon som vill vara en sådan som är någon … nu och efter döden och i evigheters evighet. Men för att det skall vara möjligt behöver jag min uppståndna kropp tillsammans med alla andras kroppar, och allt jag haft en relation till,” sa han. ”Jag måste dö, bli helt död, och bli det stoft genom vilket jag kommit till; sedan måste jag återkomma i ett nytt slag av liv,” sa han. ”Problemet är att jag skulle upphöra att existera mitt under denna process. Någon annan måste bevara mig i mitt varande, när jag går över från döden till livet. Bara därför att Kristus älskar mig fortsätter jag att vara till, inte bara själen, den som inte är någon, utan som den någon jag är därför att jag har denna kropp.”

 

Varför kristna bör förkasta reinkarnation

De två huvudskälen till varför en kristen bör förkasta reinkarnation är att en sådan står i motsatsförhållande till den frälsningens väg Kristus inbjuder till, och därför att en reinkarnation går emot en mänsklig persons natur, sa Root.

”Reinkarnation strider mot den bild av frälsningen vi har i Nya testamentet. Delaktigheten i Kristi uppståndelse är vad frälsningen handlar om,” sa Root, ”och det ger oss en helt annan bild av vad det innebär att vara en mänsklig varelse – ett jag utan kropp som inte är knuten till någon särskild tid.”

”Kristendomen menar på största allvar att vi är förkroppsligade varelser medan allt tal om reinkarnation säger att ett verkligt jag bara har en slags tillfällig anknytning till en specifik kropp, därför att vi fortsätter i en annan kropp och så vidare till andra kroppar och att okroppsligheten på något sätt är det bästa i det vi är,” sa han.

Tron på uppståndelsen är knuten till den kristna synen på den mänskliga personen, sa Root, som är en person som aldrig någonsin kommer att ha något annat än en enda kropp. Det som sker i den unika kroppen har stor betydelse.

”Väldigt lite talar i katolsk dogm om detaljer i uppståndelsen men på ett ställe säger den att vi ska uppstå i samma kropp som vi nu har. Det finns ingen officiell definition av vad ”samma” betyder här, men det är ändå officiell dogm att vi ska uppstå i den kropp vi har nu. Det sker genom en övergång i form på något sätt.

Övergången i kroppen kan anas i den uppståndne Kristus som efter uppståndelsen kunde gå genom väggar, komma till olika platser och försvinna plötsligt och verka ha kontroll över vem som kunde känna igen honom fastän han var kvar i sin kropp, har Root påpekat.

Den kristna synen på människan som person innebär också att det som händer med varje persons kropp har betydelse. I dokumentet ”Jesus Kristus, bärare av Livets vatten” av de Påvliga råden för kulturerna och den interreligiösa dialogen, har Vatikanen sagt att tro på reinkarnation är oförenlig med kristendomen därför att den förnekar personers frihet och ansvar för handlandet i kroppen.

Reinkarnation är ”oförenlig med den kristna tron som säger att varje mänsklig varelse är en varelse i sig själv, som lever ett eget liv, för vilket han eller hon har fullt ansvar. Det som i tron på en reinkarnation sägs om människan som person ifrågasätter både ansvaret och friheten,” enligt dokumentet. En kristen har en kropp som kan dömas för sina synder men som också kan vara fullt delaktig i Kristi frälsningsverk genom lidandet, anmärkte Vatikanen.

”Kristus har också upphöjt människors lidande till återlösningens nivå när Han förverkligade frälsningen genom lidandet. Därför kan varje människa i sitt lidande få del i Kristi återlösande lidanden,” läser vi i dokumentet. Barstad påpekade att New Age tror på reinkarnation som något positivt, men att det också strider mot djupt traditionella religioner som tror på reinkarnation, till exempel buddismen och hinduismen; i de religionerna betraktar man ändå till slut reinkarnation som något människan måste undvika och komma ur.

”Jag känner inte till någon fastlagd reinkarnationslära som ser en själs reinkarnation som något gott, vare sig hos västerländska platoniker eller österländska buddister”, sa han. ”Möjligen skulle vissa hinduer eller en stoiker se reinkarnation som en nådig kosmisk nödvändighet, som de fysikens lagar som styr lagring av energin,” fortsatte han. ”Men platonikers och buddisters djupaste längtan är säkerligen att för alltid lösa upp bandet mellan kroppsliga relationer i tiden så fullständigt att inget ytterligare förkroppsligande skulle vara möjligt en själ. Målet för själen är att fullt ut och för alltid bli den som inte är någon.”

 

Hoppet om uppståndelsen

Det kristna hoppet ligger i att Kristus har övervunnit döden och att kristna kan bli kända och älskade sådana de är i det eviga livet. Detta eviga liv gäller också den uppståndna kroppen.

”En kristen vill fortsätta att finnas till som den han eller hon är. En kristen vet att han är älskad av sin Skapare och Återlösare som vill att han ska leva för alltid. Följaktligen kan han ha mod att älska sig själv så mycket att denne någon han är, ska leva evigt. Han har mod att vilja det,” sa Barstad.
 
Fast kristna kan uppleva fel de gjort och fel de blivit utsatta för och fått lida för det i detta livet, kan de hoppas i vetskap om att ”de har blivit älskade av Kristus, som genom sitt eget döende och uppvaknande från döden som både Gud och människa, kan låta dem bli till stoft men också omskapa dem till något skönt och vackert. Allt tilltrasslat blir nyordnat och vackert,” fortsatte han.  

Kristna har också det hoppet att de inte bara kommer att uppstå som enskilda utan att de kommer att vara tillsammans med sina nära och kära och ”leva i en förnyad och omdanad himmel och jord,” sa Barstad.

”Det är vårt skäl för att vilja evangelisera, det är därför vi ångrar och gottgör för våra begångna fel och förlåter dem som felat mot oss, därför ber vi för våra döda och därför ber också de heliga som redan skådar Gud för oss. De är fortfarande placerade i den här världen och inväntar tillsammans med oss Kristi slutliga uppenbarande som skall uppväcka alla ur gravarna.”

av Mary Rezac

Översättning 1 november 2018, Göran Fäldt

 

källa:

https://www.catholicnewsagency.com/news/why-christians-believe-in-resurrection-not-reincarnation-95876